Volvos ledning gör klokt i att fortsätta sin satsning på Volvo Ocean Race, en investering som genom åren givit tillbaka mer än vad den har kostat. Enbart den som vågar vara ute och segla kan räkna med att kunna ro affärer i land.

För den som likt jag inte kommer från Göteborg, är det svårt att veta vad den omtalade Volvoandan är. Man har hört talas om den, fått den beskriven för sig, men trots det så är det svårt att få grep om den. Det enda sätt som man har kunnat förstå vad den går ut på är att se på vad Volvoandan har mynnat ut i: i produkter som genom åren stått för kvalitet, framåtblickande lösningar parat med gediget hantverkskunnande. ”Volvos värde varar” är det budskap som stolt har förkunnats utåt, något som nog har sin grund i de gemensamma ansträngningarna inne i Volvos verkstäder, och som på ett kärnfullt sätt antagligen fångar in essensen av Volvoandan.

Inget varar dock för evigt. Värderingar och prioriteringar ändras hos alla oss som väljer att använda oss av Volvos produkter. Förutom Volvo har vi andra produkter från andra tillverkare att välja mellan, produkter som kanske på ett nytänkande och ibland omdanande sätt svarar mot de behov som vi har. Även Volvo måste svara på detta. Volvo måste även, vilket är ännu viktigare, visa att de har kommmit med nya svar och originella lösningar. Det behöver ett medium, eller ännu bättre, en arena, där Volvo i lugn och ro och i tid och på plats kan presentera sina lösningar och svar. Det är här Volvo Ocean Race kommer in i bilden.

Volvo Ocean Race hette en gång i tiden Whitbread Round the World Race. Första gången tävlingen anordnades var 1973-1974 av Royal Naval Sailing Association, med benäget bistånd av en lokal öltillverkare vid namn Whitbread. Då deltog 17 segelbåtar och med totalt 176 seglare från 7 olika länder, varav flertalet var äventyrare. Somliga utan tidigare vana av havskappsegling, nästan samtliga män. Ungefär 3000 båtar följde med på avstånd när deltagarna löpte ut vid starten den 8e september 1973 i Portsmouths hamn, en begränsad men nyfiken skara, vilken kom att sprida ordet om tävlingen vidare, och som medförde att den blev intressant som en arena att verka på.

Tävlingen har sedan starten 1973 förändrats, mognat och utvecklats, både vad gäller deltagare men även hos publiken. Vid den andra tävlingen 1977-78 deltog den första kvinnliga kaptenen, Clare Francis, som på sin båt tog med sig två andra kvinnliga besättningsmän. Idag krävs det mer, mycket mer av en kapten. Förutom att vara en duktig seglare, en god navigatör måste denne även ha förmåga att hålla samman sitt lag inåt och kunnat sköta kontakterna utåt, med media och sponsorer. Denna förändring speglar inte bara förändringen i samhället från tävlingens start till denna dag. Den speglar även förändringen i tävlingens publik. Idag är det betydligt fler än de 3000 båtägande entusiasterna i Portsmouth som följer tävlingen. Det är inte svårt att förstå varför Volvo 1998 valde att för 80 miljoner kronor ta över tävlingen för att använda sig av den som en arena när man tar del av följande statistik från den föregående tävlingen 2005-06:

* Mer än 1,8 miljarder åskådare följde Volvo Ocean Race via tv runtom i världen i 192 länder.
* Över 2000 journalister ackrediterades under tävlingen, vilket genererade över 17 500 artiklar i de 11 territorier som bevakades
* Den officiella hemsidan lockade till sig 3,5 miljoner unika åskådare, för att ta del av statistik, bilder, videoinspelningar och annan information från tävlingen
* Medievärdet av tävlingen uppgick till ett sammanlagt värde på 86 miljarder dollar.

Det är dessa siffror som gör det motiverat för Volvo av att använda sig av tävlingen som en arena för att presentera sina varor och lösningar till oss konsumenter.

Effekterna av att vara en del av tävlingen stannar inte vid siffror. En poäng är att deltagandet ökar kännedomen om Volvo och dess produkter hos publiken som följer tävlingen på avstånd eller på plats. Fler av oss som står i begrepp att välja bland Volvo eller någon annan tillverkare får i detta fall mer svar från Volvo till våra frågor. Värdet av detta överstiger den möda som man lägger ned.

En annan poäng är att deltagandet leder till konkreta affärer. Vid anhalten i La Rochelle 2001-02 slöt Volvo Aero en affär med Corsair vars värde återbetalade Volvogruppens investering i Volvo Ocean Race många gånger om. Denna affär, i kombination med andra, tryggade på detta vis fortlevnaden för företaget och jobben för Volvos anställda.

Den kanske viktigaste poängen av att delta i detta evenemang är dock inte riktad utåt, utan inåt, till alla som utgör Volvo och därmed själva Volvoandan. Den visar att man klarar av att lösa de utmaningar, såväl nuvarande som framtida, som ett jätteevenemang som Volvo Ocean Race utgör. Värdet av detta kan nog inte beräknas. Det visar inte bara att Volvos värde varar, utan även att det kan förändras och anpassas.

Det är nog dessa erfarenheter uttryckta i såväl ekonomiska termer som i icke-monetära sådana som måste mynna ut i att Volvoledningen bör fortsätta sin satsning på Volvo Ocean Race. Jag kan förstå att en varslad Volvoanställd som Sebastian de Souza i Newsmill den 16e juni oroar sig för den satsning som Volvoledningen gör på seglartävlingen i dessa tider när det råder storm på de finansiella marknaderna, men samtidigt bör man ställa oron mot följande: det är enbart genom att vara ute och segla som man kan räkna med att kunna ro affärer i hamn.

Not: Detta inlägg publicerades i Newsmill 2009-06-18

Med min röst kan jag avgöra inte om saker och ting ska bli verklighet, utan när så blir fallet. I valet till det europeiska parlamentet kan jag påverka utfallet av frågor som påverkar mängder av människor i, runt om och intill Europa. En sådan fråga är om Turkiet ska bli medlem i den europeiska gemenskapen eller ej. Min röst har därför betydelse i valet.

Varje val börjar med en eller ett par frågor, så även detta:

Bryr jag mig om att miljöförstöring struntar högaktningsfullt i gränser? Ser jag några fördelar med att euron klarar den ekonomiska krisen bättre än kronan?

Vill jag vara delaktig i ett fredsprojekt som fått gamla fiender att bli vänner?

Självklart bryr jag mig, självklart ser jag och självklart vill jag. Min röst gör nämligen skillnad.

Det gäller i synnerhet i det vägval som Europa står inför: Vill jag att Europa ska bli en gemenskap för flera, eller vill jag att det ska vara en sluten klubb?

Det är bland annat det som jag har att ta ställning till i detta val. Ett belysande exempel är Turkiets eventuella medlemskap i EU. De olika partierna skiljer sig i sina signaler i denna fråga och även inom partierna uppvisar enskilda kandidater olika hållning. Turkiets medlemskap eller icke medlemskap berör inte bara Turkiet som stat eller dess medborgare. I Sverige finns tusentals människor som identifierar sig som turkar, syrianer, assyrier, armenier, kurder, greker och cyprioter. Därför är denna fråga viktig.

Själv följer jag intresserat denna fråga och min hållning är glasklar. Turkiet måste få komma med i EU och då tänker jag främst på EU som ett fantastiskt fredsskapande projekt. Forna fiender som Frankrike och Tyskland har försonats. En mur som delade Europa har rivits. Konflikter löses numera med diskussion och inte med vapen. Det är hög tid att denna framgångsrika process inkluderar Turkiet.

Turkiet måste få påbörja processen till medlemskap i den europeiska gemenskapen under förutsättning att den turkiska staten på allvar börjar arbeta för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och respekt gentemot de etniska minoriteterna i landet. En kraftfull och viktig handling i denna riktning är att erkänna folkmordet på armenier, greker, assyrier och syrianer 1914-1923. Lika viktig är lösningen av Cypernfrågan. Sedan 1974 ockuperar Turkiet den norra tredjedelen av Cypern. Att ett aspirerande medlemsland skulle tas upp i gemenskapen samtidigt som det ockuperar ett annat medlemsland känns fullständigt orimligt. Turkiet bör därför välkomnas in i processen med att bli medlem i EU så snart man löst Cypernfrågan och kommit en bra bit på vägen med att bli medlem.

Resan mot ett medlemskap kan tyckas lång och slutmålet hägrande och stundom utom räckhåll. Men det betyder inte att den är omöjlig. Gång efter annan har det visat sig att Europa har en förmåga att vända blad och blicka framåt. Och exemplen är många. Jag ser hur länder med erfarenhet av förtryck och diktatur som en gång Spanien, Portugal och Grekland, har blivit integrerade medlemmar av den europeiska familjen. Jag bryr mig om de länder som tillhört den östra sidan av den ridå av järn som drogs för Europa och som genomled totalitära regimer ska få samma möjligheter, samma friheter och samma rörlighet som de jag har tagit för givna i Sverige. Jag vill att Turkiet ska fogas till samma skara som exempelvis Polen, Slovenien, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland och Litauen. Det som ses som omöjligt kan snart bli sannolikt. Vad som betraktas som sannolikt kan omvandlas till verklighet.

Lika overkligt som att Tyskland och Frankrike en gång skulle bli vänner, lika osannolik kommer Turkiet medlemskap i Europa att verka, när historien skrivs. Min röst i valet avgör hur denna historia slutar, men endast om jag bryr mig, ser och vill.

Haralampos Karatzas och Peter Kjällkvist, folkpartiet liberalerna

Uppdatering: Detta inlägg publicerades på Newsmill 2009-06-01. Detta inlägg är det samma som i Newsmill, men med vissa grammatiska rättelser.

Den första maj som snart kommer är en dag att vara stolt över. Från och med detta datum ska en persons kön inte längre ha betydelse för möjligheten att gifta sig. Vi i den borgerliga alliansen, med liberaler i spetsen, kan känna oss stolta över att har åstadkommit denna förändring under den första mandatperioden tillsammans. Vi är därför stolta, men ännu inte nöjda.

Det finns fler saker vi liberaler måste arbeta med, för att vi ska kunna vara nöjda. Som Barbro Westerholm (fp) påminner oss i sitt anförande i samband med att det historiska beslutet om könsneutrala äktenskap skulle tas, så är listan lång:

Alla vi, såväl liberaler som andra, måste driva på för att den diskrimineringslagstiftning vi har om att ingen får diskrimineras bland annat på grund av sexuell läggning inte ska behövas längre. Vi måste verka för att få uppleva den dag då människor frågar: Varför har vi den här lagen? Vad ska den skydda? Tyvärr behövs den i dag. Många homo-, bi- och transpersoner upplever fortfarande diskriminering i arbetslivet och andra delar av samhällslivet. Undersökningar i andra jämförbara länder tyder på att homo-, bi- och transpersoner missgynnas i löneutveckling och karriärutsikter jämfört med personer med motsvarande utbildnings- och kompetensnivå. Fördomar på arbetsplatser hindrar möjligheten till utveckling och förkovran än till denna dag. Vi måste ändra på det.

Alla vi, både liberaler och andra, måste även arbeta för att förhindra de övergrepp och det våld som i dag riktas mot HBT-personer i Sverige. Flera utredningar visar att en stor del av homo-, bi- och transexuella kvinnor och män utsatts för våld eller hot om våld på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Denna andel förefaller öka än till denna dag. En del av detta våld är troligen politiskt organiserat eller inspirerat av nynazistiska grupper.

De rättsvårdande myndigheterna måste ta detta våld på allvar. Vissa rättsfall tyder på att brott mot HBT-personer med ideologiskt syfte inte medfört ökad straffpåföljd. Om så är fallet måste åtgärder vidtas för att säkerställa en riktig rättstillämpning. Många HBT-personer som inte är öppna med sin sexuella läggning är särskilt utsatta, eftersom de ogärna tar kontakt med myndigheter för att anmäla brott av homofobisk karaktär. Detta ställer särskilda krav på polis och rättslig personal vid bemötandet av sådana personer. Vi behöver ändra på det idag.

Alla vi, inte bara liberaler utan även alla andra, måste också arbeta inom EU och internationellt och stödja de grupper som arbetar för att HBT-personer världen över ska ha samma rättigheter som heterosexuella. I stora delar av världen är homo-, bi- och transpersoner personer utsatta för ett brutalt förtryck av statsmakten eller inflytelserika religiösa eller sociala rörelser. I Riga kastar man avföring på Pridedeltagare med polisens passiva stöd. I Egypten förföljs man av myndigheterna vid misstanke om homosexualitet. I Iran bestraffar man en kyss mellan två samkönade med 60 piskrapp, sexuellt umgänge mellan två personer av samma kön bestraffar man med 100, och om detta skulle upprepa sig mer än tre gånger avrättar man den skyldige den fjärde gången, enligt paragraf 122. Det är ett hemskt förtryck, ett förtryck som på ett genomgripande sätt inskränker människors frihet varje timme, varje dag.

Förtrycket måste därför bekämpas. Sveriges utrikespolitik måste tydligt markera mot länder där förtryck råder och fokusera på att hjälpa personer som är utsatta för förtrycket och samtidigt påverka attityder och lagstiftning i de länder där förtryck förekommer. Konkret bör detta innebära att Sveriges regering och andra företrädare och representanter för Sverige har som uppdrag att påtala det oacceptabla i förföljelser av HBT-personer i tillämpliga internationella sammanhang samt i kontakterna med länder där HBT-personer kränks. Detta bör ges regeringen till känna. Detta bör ske idag.

Alla vi måste dock inse att det är en lång väg att gå.

Vi kan kasta en hastig blick tillbaka för att inse hur lång denna väg är. 1944 var det ännu kriminellt i Sverige att vara homosexuell. Först 1979 strök Socialstyrelsen homosexualitet ur Klassifikation av sjukdomar. Så sent som 1994 fick människor av samma kön rätt att ingå partnerskap med varandra, men inte gifta sig. Det har faktiskt gått på mindre än 100 år att nå dit vi är i dag. Det vore konstigt om vi inte kunde komma till det målet globalt genom att visa hur man har gjort här i Sverige och i en del andra länder som har kommit där vi befinner oss i dag. Och genom att visa på den dag som nu kommer.

Den första maj som nu kommer är därför inte bara en dag att vara stolt över. Det är en dag att stå upp för dess grundvärdering: solidaritet. Den solidaritet som vi visar här hemma bör inte känna några gränser. Sverige bör verka för att fler får den frihet som alltför många runt om i världen förvägras. Som liberaler är vi stolta över vad vi har genomfört hittills. Vi har dock mycket arbete framför oss om vi ska kunna känna oss nöjda.

Haralampos Karatzas

Folkpartiet liberalerna

Addendum: denna post finns i att läsa i Newsmill

”Sverige har alla chanser att skapa framgångsrika klubbar. Men man måste akta sig för att jaga framgången utan att tänka på lönsamheten.” Orden kommer från ordföranden för ett framgångsrikt lag som spelar på Idrottsparken, som regelbundet möter internationellt motstånd, och som har framgång även utanför parken. Dock handlar det inte om det svenska laget IFK Norrköping utan om ett danskt lag. Ordföranden för det laget heter Flemming Østergaard. Laget i fråga heter FC Köpenhamn.  

Det kunde dock lika gärna vara IFK Norrköping. Båda lagen har en historia som löper från småskaliga kvarterslag som lirat på lokalnivå till att bli erkända idrottslag som spelat på nationell och europeisk nivå. Båda lag har i sportsliga termer varit framgångsrika. På en punkt skiljer sig lagen dock åt. Det handlar om ekonomin. Där skiljer sig framgångarna åt. Sedan Flemming Østergaard tog över ordförandeklubban har han målmedvetet byggt upp ett lag som kan stå på egna ben. Bland annat äger klubben sin arena och har byggt upp en ekonomisk verksamhet som uthålligt kan stötta den idrottsliga. Detta är en viktig grund för FCK:s fortsatta sportsliga framgångar. 

Så är inte fallet för IFK Norrköping. I alla fall inte i dagsläget. IFK siktar uppåt, vill ta steget tillbaka upp till den högsta divisionen, planerar för att bygga en ny arena, men är förankrat i superettan. Man blickar uppåt, men glömmer att titta ner, på de ekonomiska siffrorna. IFK har visserligen blickat ner mot Elfsborg. De har byggt upp en arena, har vunnit allsvenskan 2006, och är inne i en framgångrik period. IFK vill också göra som Elfsborg. Det är inte fel med det. IFK skulle dock må bra av att se på förutsättningarna som Elfsborg gör:    

Med FCK som direkt förebild har Elfsborg också fokuserat på att fotbollen inte ska generera alla intäkter. Därför är arenabolaget i full färd med att bygga ett köpcentrum, även det indirekt ägt av fotbollsklubben. Prislappen på det bygget förväntas sluta på 100 miljoner kronor och finansieras till 10 procent av klubben. Resterande 90 procent kommer från långfristiga lån. 

Ekonomin är även den grund som Elfsborgs arenaprojekt vilade på. Kontrasten mellan IFK Norköping och Elfsborgs IF är stor i detta fall. För Elfsborg var och är det egna ansvaret för uppförandet och finansieringen av arenan mycket större än för IFK:   

”Finansieringen och uppförandet av Elfsborgs arena sköttes av Borås Arena AB, ett helägt dotterbolag till idrottsklubben. Byggets totala budget uppgick till 119 miljoner kronor. Av detta sköt Borås kommun till 30 miljoner kronor, men projektet var till uteslutande del ett privat risktagande. Bland övriga investerare räknas Föreningssparbanken Sjuhärads ägarstiftelse som bidrog med 9 miljoner kronor.” 

I Norrköping vänder sig IFK till kommunen för att i praktiken låta den finansiera hela bygget av arenan. Arenan kommer att kosta mer än dubbelt än Elfsborgs, närmare 250 miljoner, men man saknar motsvarande grad av engagemang från IFK:s sida. Det är där IFK och Elfsborg skiljer sig åt: i visionen, i ambitionen, i förverkligandet. IFK kan och bör göra mer än att låta kommunen ansvara för deras egen framtid. IFK kan, likt Elfsborg, bygga upp en verksamhet som inte vilar på politikernas budgetar. IFK kan nog klara det. Ett IFK som blickar ner mot ekonomin, som låter Flemming Østergaards ord ringa i öronen, är ett IFK som inom en inte allt för avlägsen framtid kan börja blicka uppåt, framåt, vidare. I en annan Idrottspark är detta redan verklighet.

Fotnot: följande artikel i Veckans Affärer har varit till hjälp för detta inlägg, men även för att få en inblick i förutsättningarna för svensk, nordisk och europeisk ligafotboll.

Uppdatering: en nedkortad version av detta inlägg publicerades i Extra Östergötland tisdagen den 6e mars.   

“We’re through the looking glass people; white is black, and black is white”. Så på ett ungefär lyder en avgörande replik som fälls av Kevin Costner i Oliver Stones täta thriller, JFK. Den repliken (och hela filmen egentligen) syftar på den härva av indicier och bevis som kretsar kring mordet på den amerikanske presidenten; bevis som skenbart pekar på en riktning, men som i själva verket pekar på en annan, motsatt sådan, när de ses genom ett granskande ljus. Det bärande temat för filmen är frågan om perspektiv: den ber oss gå igenom våra egna uppfattningar, att pröva dem, syna dem. Särskilt upplysande är det sätt som The Magic Bullet Theory, den rådande sanningen kring det dödande skottets vådliga färd, trassas sönder och samman. Saker och ting upphör att vara vad de synes vara. White is black, and black is white.

Oavsett JFK:s brister och förtjänster är kanske dess främsta behållning den ifrågasättande attityd som den har till etablerade uppfattningar. Det är just denna attityd som kommer i åtanke när man tar del av Stefan Fölsters, ekonom vid Svenskt Näringsliv, debattartikel i SvD. Den vänder och vrider om det synsätt som fått fäste i samband med att den uppmärksammade FN-rapporten kring växthuseffekten presenterades. Miljörörelsens tolkning av rapporten och dess föreslagna åtgärdsprogram, som fått fäste i media och i opinion, leder nämligen till ett mycket sämre utfall. Bäst utfall och minst uppvärmning blir det, om man ser på samma problem ur en annan vinkel, i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen:

I det bästa av IPCC:s scenarier antas en snabbare ekonomisk tillväxt med fortsatt globalisering och ökad handel och transporter. Tillväxten ger resurser och tekniksprång som underlättar ett skifte bort från fossil energi. Uppvärmningen de kommande hundra åren skattas då till 1,8 grader (varav en stor del skulle inträffa även om alla oljekranar stängdes omgående). Det vållar problem på vissa håll, men är knappast en katastrof. De naturliga variationerna har varit betydligt större

.… skriver Fölster, som även har följande att anmärka om miljörörelsen:

Utvecklingen som en stor del av miljörörelsen eftersträvar ger ett mycket sämre utfall. Ett scenario med betoning på lokal miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet ger, enligt IPCC, en uppvärmning med 2,4 grader på hundra år.Lokala lösningar tillåter mindre specialisering och medför därför sämre tillväxt. Den teknologiska utvecklingen blir långsammare, också när det gäller miljöteknik.

Även så intuitivt attraktiva initiativ som lokal ekologisk odling kan i slutändan vara kontraproduktiva. De kräver oftast större ytor, så att mindre yta blir kvar till skog. Detta är en direkt nackdel när det gäller jordens förmåga att binda växthusgaser.  Stora delar av den svenska miljörörelsen har fokuserat hårt på just lokal miljömässig hållbarhet, trots att de leder till ett sämre utfall. Det vimlar av krav på allt från tullar på etanolimport, ”lokala oljeavvecklingsplaner” eller lokal energi­produktion. 

Miljörörelsen, och en hel del vänsterdebattörer, har efter Fölsters artikel en hel del att svara på, motargument att komma med, repliker att fälla. Deras synvinkel framstår som allt mer begränsande, beskärande, besvärande. En sak är säker, argumentet att gå till ett slags stenåldersamhälle efter socialistliknande modell håller inte. Det funkar inte att, för att låna en annan replik av Kevin Costner från samma film, att veva på om ”Back, and to the left. Back, and to the left. Back, and to the left”. Vägen framåt går helt enkelt inte bakåt. 

Om man får tro Dan Pink, en gång i tiden talskrivare åt Bill Clinton och redaktör för Wired, kommer den högra hjärnhalvan att styra världen. Den högra hjärnhalvan styr kreativiteten. Det är just kreativitet och konstnärlighet som kommer att påverka ekonomin i framtiden. Den nya, konceptuella ekonomin kommer att ta över.

I ekonominyheterna kan man läsa en insiktsfull intervju med Dan Pink om den nya tidens ekonomi. Här nedan följer ett axplock ur intervjun:

”Företagen flyttar helt enkelt ut också tjänstemannajobben till låglöneländer eller ersätter dem med robotar och mjukvara. Samtidigt måste företagen konkurrera med allt högre designinnehåll och mer spännande varumärken.
Eller enklare uttryckt, värdet i företagen skapas allt mindre i den logiska vänster hjärnhalvan och allt mer i den kreativa högra hjärnhalvan.

För att lyckas idag måste du göra något som är svårt att outsourca, svårt att automatisera och som tillfredsställer det växande estetiska behovet i en mycket krävande tid. Det är delvis därför du ser att bolag som Apple och Target går hyfsat bra – medan Microsoft och Wal-mart letar efter fotfästet.”

När slår “den konceptuella ekonomin” igenom fullt ut?
“Om du studerar de övergångar som skett i ekonomin genom åren – från jordbrukssamhälle till industri till information, och nu från informationsekonomi till konceptuell ekonomi – har de tidigare faserna inte slagits ut utan marginaliserats. Här i USA har vi fortfarande tre procent av arbetskraften sysselsatt i jordbruket. Vi har fortfarande den största tillverkningsindustrin i världen (även om den stora majoriteten av våra arbetare inte arbetar med tillverkning). Med detta sagt, finns det fortfarande överväldigande bevis för att den konceptuella ekonomin redan är dominerande. Om du tittar på den amerikanska arbetsmarknaden är de jobb som skapats de senaste tio åren högvärderade kreativa jobb, snarare än traditionella tjänstemannajobb.”

Det intressanta med intervjun är att den generar tankar om hur ekonomi och politik påverkas. Helt klart visar Pinks svar på att tjänster kommer att efterfrågas allt mer. Tjänsteinnehållet i produkter kommer att öka likaså. Priset av en vara kommer på så vis bestå av en högre andel tjänsterelaterade kostnader. Resonemanget kan säkert fortsättas ganska långt. Ur detta resonemang finns dock ett antal frågor som alla söker sitt svar: hur kommer miljöfrågan att påverkas av att vi efterfrågar tjänster allt mer, tjänster som, till sin natur är abstrakta? Hur kommer miljörelsen att ställa sig till detta? Låt både höger och vänster hjärnhalva samverka i besvarandet av dessa frågor!