“We’re through the looking glass people; white is black, and black is white”. Så på ett ungefär lyder en avgörande replik som fälls av Kevin Costner i Oliver Stones täta thriller, JFK. Den repliken (och hela filmen egentligen) syftar på den härva av indicier och bevis som kretsar kring mordet på den amerikanske presidenten; bevis som skenbart pekar på en riktning, men som i själva verket pekar på en annan, motsatt sådan, när de ses genom ett granskande ljus. Det bärande temat för filmen är frågan om perspektiv: den ber oss gå igenom våra egna uppfattningar, att pröva dem, syna dem. Särskilt upplysande är det sätt som The Magic Bullet Theory, den rådande sanningen kring det dödande skottets vådliga färd, trassas sönder och samman. Saker och ting upphör att vara vad de synes vara. White is black, and black is white.

Oavsett JFK:s brister och förtjänster är kanske dess främsta behållning den ifrågasättande attityd som den har till etablerade uppfattningar. Det är just denna attityd som kommer i åtanke när man tar del av Stefan Fölsters, ekonom vid Svenskt Näringsliv, debattartikel i SvD. Den vänder och vrider om det synsätt som fått fäste i samband med att den uppmärksammade FN-rapporten kring växthuseffekten presenterades. Miljörörelsens tolkning av rapporten och dess föreslagna åtgärdsprogram, som fått fäste i media och i opinion, leder nämligen till ett mycket sämre utfall. Bäst utfall och minst uppvärmning blir det, om man ser på samma problem ur en annan vinkel, i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen:

I det bästa av IPCC:s scenarier antas en snabbare ekonomisk tillväxt med fortsatt globalisering och ökad handel och transporter. Tillväxten ger resurser och tekniksprång som underlättar ett skifte bort från fossil energi. Uppvärmningen de kommande hundra åren skattas då till 1,8 grader (varav en stor del skulle inträffa även om alla oljekranar stängdes omgående). Det vållar problem på vissa håll, men är knappast en katastrof. De naturliga variationerna har varit betydligt större

.… skriver Fölster, som även har följande att anmärka om miljörörelsen:

Utvecklingen som en stor del av miljörörelsen eftersträvar ger ett mycket sämre utfall. Ett scenario med betoning på lokal miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet ger, enligt IPCC, en uppvärmning med 2,4 grader på hundra år.Lokala lösningar tillåter mindre specialisering och medför därför sämre tillväxt. Den teknologiska utvecklingen blir långsammare, också när det gäller miljöteknik.

Även så intuitivt attraktiva initiativ som lokal ekologisk odling kan i slutändan vara kontraproduktiva. De kräver oftast större ytor, så att mindre yta blir kvar till skog. Detta är en direkt nackdel när det gäller jordens förmåga att binda växthusgaser.  Stora delar av den svenska miljörörelsen har fokuserat hårt på just lokal miljömässig hållbarhet, trots att de leder till ett sämre utfall. Det vimlar av krav på allt från tullar på etanolimport, ”lokala oljeavvecklingsplaner” eller lokal energi­produktion. 

Miljörörelsen, och en hel del vänsterdebattörer, har efter Fölsters artikel en hel del att svara på, motargument att komma med, repliker att fälla. Deras synvinkel framstår som allt mer begränsande, beskärande, besvärande. En sak är säker, argumentet att gå till ett slags stenåldersamhälle efter socialistliknande modell håller inte. Det funkar inte att, för att låna en annan replik av Kevin Costner från samma film, att veva på om ”Back, and to the left. Back, and to the left. Back, and to the left”. Vägen framåt går helt enkelt inte bakåt.