”Sverige har alla chanser att skapa framgångsrika klubbar. Men man måste akta sig för att jaga framgången utan att tänka på lönsamheten.” Orden kommer från ordföranden för ett framgångsrikt lag som spelar på Idrottsparken, som regelbundet möter internationellt motstånd, och som har framgång även utanför parken. Dock handlar det inte om det svenska laget IFK Norrköping utan om ett danskt lag. Ordföranden för det laget heter Flemming Østergaard. Laget i fråga heter FC Köpenhamn.  

Det kunde dock lika gärna vara IFK Norrköping. Båda lagen har en historia som löper från småskaliga kvarterslag som lirat på lokalnivå till att bli erkända idrottslag som spelat på nationell och europeisk nivå. Båda lag har i sportsliga termer varit framgångsrika. På en punkt skiljer sig lagen dock åt. Det handlar om ekonomin. Där skiljer sig framgångarna åt. Sedan Flemming Østergaard tog över ordförandeklubban har han målmedvetet byggt upp ett lag som kan stå på egna ben. Bland annat äger klubben sin arena och har byggt upp en ekonomisk verksamhet som uthålligt kan stötta den idrottsliga. Detta är en viktig grund för FCK:s fortsatta sportsliga framgångar. 

Så är inte fallet för IFK Norrköping. I alla fall inte i dagsläget. IFK siktar uppåt, vill ta steget tillbaka upp till den högsta divisionen, planerar för att bygga en ny arena, men är förankrat i superettan. Man blickar uppåt, men glömmer att titta ner, på de ekonomiska siffrorna. IFK har visserligen blickat ner mot Elfsborg. De har byggt upp en arena, har vunnit allsvenskan 2006, och är inne i en framgångrik period. IFK vill också göra som Elfsborg. Det är inte fel med det. IFK skulle dock må bra av att se på förutsättningarna som Elfsborg gör:    

Med FCK som direkt förebild har Elfsborg också fokuserat på att fotbollen inte ska generera alla intäkter. Därför är arenabolaget i full färd med att bygga ett köpcentrum, även det indirekt ägt av fotbollsklubben. Prislappen på det bygget förväntas sluta på 100 miljoner kronor och finansieras till 10 procent av klubben. Resterande 90 procent kommer från långfristiga lån. 

Ekonomin är även den grund som Elfsborgs arenaprojekt vilade på. Kontrasten mellan IFK Norköping och Elfsborgs IF är stor i detta fall. För Elfsborg var och är det egna ansvaret för uppförandet och finansieringen av arenan mycket större än för IFK:   

”Finansieringen och uppförandet av Elfsborgs arena sköttes av Borås Arena AB, ett helägt dotterbolag till idrottsklubben. Byggets totala budget uppgick till 119 miljoner kronor. Av detta sköt Borås kommun till 30 miljoner kronor, men projektet var till uteslutande del ett privat risktagande. Bland övriga investerare räknas Föreningssparbanken Sjuhärads ägarstiftelse som bidrog med 9 miljoner kronor.” 

I Norrköping vänder sig IFK till kommunen för att i praktiken låta den finansiera hela bygget av arenan. Arenan kommer att kosta mer än dubbelt än Elfsborgs, närmare 250 miljoner, men man saknar motsvarande grad av engagemang från IFK:s sida. Det är där IFK och Elfsborg skiljer sig åt: i visionen, i ambitionen, i förverkligandet. IFK kan och bör göra mer än att låta kommunen ansvara för deras egen framtid. IFK kan, likt Elfsborg, bygga upp en verksamhet som inte vilar på politikernas budgetar. IFK kan nog klara det. Ett IFK som blickar ner mot ekonomin, som låter Flemming Østergaards ord ringa i öronen, är ett IFK som inom en inte allt för avlägsen framtid kan börja blicka uppåt, framåt, vidare. I en annan Idrottspark är detta redan verklighet.

Fotnot: följande artikel i Veckans Affärer har varit till hjälp för detta inlägg, men även för att få en inblick i förutsättningarna för svensk, nordisk och europeisk ligafotboll.

Uppdatering: en nedkortad version av detta inlägg publicerades i Extra Östergötland tisdagen den 6e mars.