Den första maj som snart kommer är en dag att vara stolt över. Från och med detta datum ska en persons kön inte längre ha betydelse för möjligheten att gifta sig. Vi i den borgerliga alliansen, med liberaler i spetsen, kan känna oss stolta över att har åstadkommit denna förändring under den första mandatperioden tillsammans. Vi är därför stolta, men ännu inte nöjda.
Det finns fler saker vi liberaler måste arbeta med, för att vi ska kunna vara nöjda. Som Barbro Westerholm (fp) påminner oss i sitt anförande i samband med att det historiska beslutet om könsneutrala äktenskap skulle tas, så är listan lång:
Alla vi, såväl liberaler som andra, måste driva på för att den diskrimineringslagstiftning vi har om att ingen får diskrimineras bland annat på grund av sexuell läggning inte ska behövas längre. Vi måste verka för att få uppleva den dag då människor frågar: Varför har vi den här lagen? Vad ska den skydda? Tyvärr behövs den i dag. Många homo-, bi- och transpersoner upplever fortfarande diskriminering i arbetslivet och andra delar av samhällslivet. Undersökningar i andra jämförbara länder tyder på att homo-, bi- och transpersoner missgynnas i löneutveckling och karriärutsikter jämfört med personer med motsvarande utbildnings- och kompetensnivå. Fördomar på arbetsplatser hindrar möjligheten till utveckling och förkovran än till denna dag. Vi måste ändra på det.
Alla vi, både liberaler och andra, måste även arbeta för att förhindra de övergrepp och det våld som i dag riktas mot HBT-personer i Sverige. Flera utredningar visar att en stor del av homo-, bi- och transexuella kvinnor och män utsatts för våld eller hot om våld på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Denna andel förefaller öka än till denna dag. En del av detta våld är troligen politiskt organiserat eller inspirerat av nynazistiska grupper.
De rättsvårdande myndigheterna måste ta detta våld på allvar. Vissa rättsfall tyder på att brott mot HBT-personer med ideologiskt syfte inte medfört ökad straffpåföljd. Om så är fallet måste åtgärder vidtas för att säkerställa en riktig rättstillämpning. Många HBT-personer som inte är öppna med sin sexuella läggning är särskilt utsatta, eftersom de ogärna tar kontakt med myndigheter för att anmäla brott av homofobisk karaktär. Detta ställer särskilda krav på polis och rättslig personal vid bemötandet av sådana personer. Vi behöver ändra på det idag.
Alla vi, inte bara liberaler utan även alla andra, måste också arbeta inom EU och internationellt och stödja de grupper som arbetar för att HBT-personer världen över ska ha samma rättigheter som heterosexuella. I stora delar av världen är homo-, bi- och transpersoner personer utsatta för ett brutalt förtryck av statsmakten eller inflytelserika religiösa eller sociala rörelser. I Riga kastar man avföring på Pridedeltagare med polisens passiva stöd. I Egypten förföljs man av myndigheterna vid misstanke om homosexualitet. I Iran bestraffar man en kyss mellan två samkönade med 60 piskrapp, sexuellt umgänge mellan två personer av samma kön bestraffar man med 100, och om detta skulle upprepa sig mer än tre gånger avrättar man den skyldige den fjärde gången, enligt paragraf 122. Det är ett hemskt förtryck, ett förtryck som på ett genomgripande sätt inskränker människors frihet varje timme, varje dag.
Förtrycket måste därför bekämpas. Sveriges utrikespolitik måste tydligt markera mot länder där förtryck råder och fokusera på att hjälpa personer som är utsatta för förtrycket och samtidigt påverka attityder och lagstiftning i de länder där förtryck förekommer. Konkret bör detta innebära att Sveriges regering och andra företrädare och representanter för Sverige har som uppdrag att påtala det oacceptabla i förföljelser av HBT-personer i tillämpliga internationella sammanhang samt i kontakterna med länder där HBT-personer kränks. Detta bör ges regeringen till känna. Detta bör ske idag.
Alla vi måste dock inse att det är en lång väg att gå.
Vi kan kasta en hastig blick tillbaka för att inse hur lång denna väg är. 1944 var det ännu kriminellt i Sverige att vara homosexuell. Först 1979 strök Socialstyrelsen homosexualitet ur Klassifikation av sjukdomar. Så sent som 1994 fick människor av samma kön rätt att ingå partnerskap med varandra, men inte gifta sig. Det har faktiskt gått på mindre än 100 år att nå dit vi är i dag. Det vore konstigt om vi inte kunde komma till det målet globalt genom att visa hur man har gjort här i Sverige och i en del andra länder som har kommit där vi befinner oss i dag. Och genom att visa på den dag som nu kommer.
Den första maj som nu kommer är därför inte bara en dag att vara stolt över. Det är en dag att stå upp för dess grundvärdering: solidaritet. Den solidaritet som vi visar här hemma bör inte känna några gränser. Sverige bör verka för att fler får den frihet som alltför många runt om i världen förvägras. Som liberaler är vi stolta över vad vi har genomfört hittills. Vi har dock mycket arbete framför oss om vi ska kunna känna oss nöjda.
Haralampos Karatzas
Folkpartiet liberalerna
Addendum: denna post finns i att läsa i Newsmill
