Bilderna sätter nämligen ord på det som inte alltid låter sig uttryckas. Det är ett effektfullt grepp. Under den timma som programmet varar kommer olika röster till tals för att lämna sin bild av skeendet. Sammantaget bidrar det till att visa på hur omfattande krisen är. Begränsningarna till trots är detta dokumentärens styrka.

Samtidigt medför de beskurna ambitionerna ett hinder. Det saknas ett djup i dokumentären. Svar som ges utforskas inte vidare, sätts inte in i en vidare kontext. Det skulle tillföra ytterligare en dimension om de olika intervjuades situation sätts samman med exempelvis Elstats siffror: i dagsläget är över 18% arbetslösa, 27,7% procent lever under fattigdomsgränsen. Inte heller ställs påståenden mot varandra, så att de får stötas och blötas och på så vis utveckla filmens djup. Hur ser exempelvis utomstående på det som sker i Grekland? Vad har tidigare sagts och skrivits i ämnet? Finns det andra bilder som skulle kunna lyftas fram och jämföras?

Granskningen uteblir helt enkelt. Dokumentären blir mycket av en serie monologer. Vi kommer inte närmare en förståelse till filmens utgångspunkt, en insikt om vad felet var. Det är tyvärr just denna begränsning som hämmar programmet, som gör att det hindras till att bli vad det kunde ha varit. Nu är det vad det är, en antologi av anekdoter.

Vidare läsning: Här är en länk till programmet – döm gärna själv.

Dessutom hann man med en dramatisk förtroendeomröstning vars dramatiska turer bidrog till att landet nu kommer att börja den vecka som kommer med en ny premiärminister.

En ny regering kommer med andra ord att ta vid. Den kommer troligtvis att ha en bred parlamentarisk sammanslutning och (ryktas det) ha en vass spets bestående av en akademiker. Detta ökar nog möjligheterna att genomföra de tunga beslut som behöver tas. Förhoppningsvis dämpar detta den oro som har präglat landet under den senaste veckan. Kaoset är över. Krisen väntar.

Den tid som nu kommer är med stor sannolikhet lång, mödosam och tung. Även om det inte ser ut så för tillfället, så kommer det att underlätta för grekerna att hålla fast vid euron. Jag resonerar kring varför euron är värd att hålla fast vid i denna artikel som publicerades igår på SVT Debatt. Jag vill även passa på att tipsa om denna artikel av Andreas Bergh där han visar på att ett EU utan euron hade varit ett oroligt Europa.

Idag har jag i SR Alltid Nyheter fått möjlighet att kommentera om den vecka som gick i Grekland och om de 100 dagar som kommer. Vid slutet av denna period kommer nyval att hållas i Grekland. Vi får se om kaoset har återkommit då, eller om de frågetecken som krisen fört med sig håller på att rätas ut. Självklart hoppas jag på det senare men oroar mig för det förra.

Varje år vid ungefär samma tid infaller Kulturnatten. När höstdagjämningen närmar sig vet man med sig att det snart är dags i igen. Så även i år.

I år bjöds på mängder av olika aktiviteter. Ibland överraskande sådana. Det är inte alltid det ges möjlighet att lära sig mer om kinesisk tuschmålning. Eller att stöta på en eldflängd uppvisning. Det har sin charm.

För kalenderbitaren fanns det ett program att tillgå för att ta reda på vad som sker och när under Kulturnatten. Även om man förser sig med Kulturprogram inser man rätt snart att det har sina begränsningar. Det händer helt enkelt för mycket. Det är bara att lägga programmet i fickan och bara ta in vad som sker.

In English, please: Once a year in the middle of autumn, a slightly unusual event is arranged in the city of Norrköping.  

Men lyckas man bara hitta dit, ofta efter att ha irrat sig in i snirkliga stigar, vandrat längs med lundar och därefter klättrat uppför en brant backe, då är det ofta mödan värt. Belöningen är en av Norrköpings vackraste vyer. Och då menar jag inte alla får.

 In English, please: Right in the middle of nowhere (just a few blocks off the harbour in Norrköping), you will find this place. And be just as surprised on making that discovery as these inhabitants are at seeing you.

Jag har svårt att sätta fingret på det. Det är något med denna plats mitt i hjärtat av Industrilandskapet i Norrköping som jag finner fascinerande. Jag vet inte vad som orsakar detta, och inte heller vet jag varför. Hur som helst, konfunderad blir jag. Och är jag.

In English, please: There is something about this place in the heart of Norrköping that I find fascinating. I just cannot put my finger on it.

Gräset kittlar fortfarande under fötterna när jag går barfota i parken. Träden ger skugga och svalka om jag tar en tupplur i gräset. Då och då hör jag hur det susar i trädkronorna när vinden dyker förbi. Det är sommar. Men ändå är hösten på väg.

På väg hem ser jag nämligen detta tecken. Betydelsen är entydig. Hösten är här. Att se studenter måla sina kårmärken om på nytt i krönet på Västgötabacken är ett säkert hösttecken. Sommaren är över. Men samtidigt är hösten en början. I alla fall om man är student.

In English, please: Should you ever see the sign above fresh and newly painted, beware! Autumn is coming

Nu ska det bli ändring på sakernas tillstånd. Tanken är att skaka liv i denna blogg och fylla den med innehåll. Exakt vad jag kommer att skriva om är ännu oklart. Hittills är jag klar över en punkt. Denna blogg kommer att ta upp andra ämnen än i min andra blogg. Undan för undan kommer nog ett antal punkter till ansluta sig till denna första.

Jag ser det hela som litet av en resa. Jag vet ännu inte vart jag ska, bara att jag har tagit det första steget.

Välkommen att följa med!

In English, please: After a long hiatus, this blog has shown its first signs of life in quite a while.

”En officiell ursäkt från ambassadören vore rimlig, men för att hela denna situation ska kunna föra något som helst gott med sig måste en djupgående diskussion ända från regeringsnivå och ner till tavernorna påbörjas om mäns och kvinnors sexuella likaberättigande. En djuplodande offentlig debatt om kvinnosyn och jämställdhet. Vi menar att initiativet för detta måste komma från den grekiska regeringen och det finns ingen tid att förlora.”

Andra som har skrivit om samma fråga: Tokmoderaten, Aktuellt i Grekland, Alexandra Pascalidou

Uppdatering 20/4: Georgios Papaspiropoulos blev inbjuden till TV4 Nyhetsmorgon för att tillsammans med Alexandra Pascalidou uttala sig om det som har hänt i Grekland. Nyhetsklippet hittas här.

Det är dessa filmer som sägs sätta fingret på vår tids pulsåder och fångar upp vår uppmärksamhet på samma skräckförtjusta sätt som den skrynkliga kallelsen till ett läkarbesök som hänger på vår kylskåpsdörr. De är de filmer som vi bör se, men som vi inte alltid vill.

I höst har uppföljaren till Wallstreet, Money Never Sleeps varit en milstolpe som det har varit svårt att ducka för. Men som Jan Gradvall uppmärksammar, den verkliga uppföljaren till Wallstreet är David Finchers film om Facebook, The Social Network. Finchers film lär fånga vår tids anda, puls och kondition lika effektivt som Oliver Stones dito från 1987.

Parallellerna finns där. Ekonomiskt oberoende och social status och en ung mans strävan efter att uppnå de två är ett tema som knyter samman filmerna. Men “filmen om Facebook visar hur vi idag i stället har börjat betrakta varandra som information”, skriver Gradvall.

Frågan är dock om inte information, då som nu, har varit ett medel för att vinna både social status och ekonomiska fördelar. I Wall Street från 1987 drar sig inte Bud Fox, den uppåtsträvande och bakåtslickade yuppie som spelas av Charlie Sheen, för att rota bland skräpet i papperskorgarna från andra företag, i hopp om att hitta en remsa med information som kan ge honom ett avgörande försprång. Jakten på (din) information och de fördelar den kan tillföra (mig) är nog ett evigt tema.

En väsentligt skillnad mellan de två filmerna är tillgången på information. I den nära avlägsna dåtid som Wallstreet är förlagd i försöker Charlie Sheen få tag i insiderinformation. Informationen ses som en bristvara, något som kan göra en skillnad mellan de som står på utsidan och suktar in och de som befinner sig på insidan och blickar ut. Själva begreppet insiderinformation är hämtat från åttiotalet.

I den nära förflutna nutid som The Social Network tecknar blir konsekvensen av att Mark Zuckerberg grundar Facebook (i ett försök att bli en insider även han) att trenden att informationen blir mer och mer tillgänglig ytterligare späs på. Vi är alla insiders nu för tiden.

Det är denna skillnad som gör den sistnämnda filmen värd att titta närmare på, åtminstone för min del. Vilka är konsekvenserna av att vi alla är insiders? Hur agerar vi när vi länkar ihop med varandra, att vi kommer varandra närmare och får veta mer och mer om vad vi gör, tycker och funderar om. Man kan ana att dessa frågor drev manusförfattaren Aaron Sorkin när han ställde samman manuset till The Social Network. Till Dagens Nyheter säger han följande:

“  Exakt hur ironisk titeln är fattar man först när man sett filmen [...]  men den väsentliga ironin ligger i att ett fenomen som är till för att koppla samman människor lika gärna – även om det förmodligen kommer att ta decennier innan vi ser effekterna av det här sociala experimentet – kan öka klyftorna eftersom alla visar friserade sidor av sig själva. Vi är liksom inte riktigt ”mänskliga” när vi kommunicerar där”

Är det verkligen så? Eller är det inte? Precis som jakten på information har varit ett återkommande beteende i historien, så har strävan efter att ställa sig själv i en fördelaktig dager nog alltid funnits.

Det finns, som Håkan Jonsson noterar i detta inlägg, likheter i hur Sten Sture skapade bilden av sig själv 1470 som duglig och omsorgsfull regent som vi gör idag. Där Sten Sture använde sig av bildhuggare och gåvor till fattiga för att sprida bilden av sig själv använder vi oss av affischer och facebook idag för att bildsätta oss själva och den vardag vi lever i.

Skillnaden mellan oss och Sten Sture är 500 år. Drivkrafterna är de samma. Viljan att synas vara lite mer, lite större eller lite bättre (eller lite mindre, eller lite annorlunda) än vad man är finns där. Då som nu.

The Social Network lär väl bli en milstolpe (precis som Sorkins The West Wing har blivit det och Finchers Fight Club är). Jag har ännu inte sett den eller Money Never Sleeps och kan därmed inte avgöra detta. Jag är ännu ovetande om de bör ses, eller om man vill se dem. För stunden trivs jag alldeles utmärkt med det.

Se även
The Talented Mr Ripley. Ytterligare en ambitiös man som strävar uppåt och ytterligare en film som fångar sin tids anda, eller kanske snarare ett Italien från femtiotalet. Filmen är lika underskattad som Matt Damons insats i titelrollen.

Undvik
The Boiler Room. En homage till Wall Street eller en ens pastisch? Trots en intressant rollista med Vin Diesel (!) så vet man inte varför man ska se filmen. Eller se färdigt den. Det bestående intrycket är en ständigt återkommande gissning att manusförfattaren gillar Wallstreet. Väldigt, väldigt mycket.

Dagen som mordet inträffade satt jag i en kampanjbil vid en bensinstation utanför Nyköping slött lyssnandes på radion en eftermiddag och ville först vifta bort det hela. Hur djupt kan en morakniv egentligen gå? Men allt eftersom eftermiddagen gick över till kväll stod det allt mer klart att situationen var allvarlig. Tidigt på morgonen dagen därpå kom beskedet. För bara något dygn sedan hade jag småpratat med henne tvärs över ett bord i en kitschig restaurang i Norrköping. Nu var hon död. Det gick inte att vifta bort.

Det finns många anledningar till varför det är viktigt att se till att vi får till en juste valrörelse. Alla har vi våra anledningar. Jag har min egen. Upplevelsen från mordet på Anna Lindh visade för mig att steget från ord till våld är obehagligt kort. Hårda ord går över till personangrepp, som växlar över till svartmålning, som mynnar ut i en demonisering av motståndaren. Därifrån är slutsatsen uppenbar.

Det kan låta trivialt, tarvligt och banalt. Men så sent som i lördags (7 augusti) blev en valarbetare misshandlad i Norrköping. I Norrköpings Tidningar kan man läsa om hur valarbetaren angreps först verbalt och därefter fysiskt för att han hjälpte ett ”dåligt parti”:

”[Valarbetaren] fick ta emot både sparkar och slag mot ansiktet. Hans näsben knäcktes, och han fördes till akutmottagningen på Vrinnevisjukhuset.”

För mig är detta en påminnelse till varför det är viktigt med en juste valrörelse. En enkel sådan men samtidigt så oerhört fundamental.

PS. Läs även vad andra har skrivit om samma ämne, som till exempel: Per Altenberg, Louise Stjernquist, Annika Beijbom, Anders Wallner.  Om du vill, så får du gärna gå med i denna grupp på facebook: ”Jag vill ha en juste valrörelse”

En mindre skandal/åsiktsutbyte (välj lämpligt alternativ) utbröt igår när kommunministern Mats Odell (KD) använde ordet toblerone som ett sätt att beskriva oppositionens politik:

– Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade han.

Den förmodade avsikten var att skapa en negativ bild hos åhöraren när det gäller bristerna hos oppositionens ekonomiska politik genom att associera till den välkända (och numera ökända) Tobleroneaffären som den socialdemokratiska partiordföranden Mona Sahlin var upphov till.

Odell använde sig med andra av ord en metafor,  ett ord som länkar samman ett innehåll med en bild som tänds för åhörarens inre öga. En metafor är  ett effektivt sätt att föra över innehållet i ett (ofta långt och krångligt) budskap till en enkel kärna. En bild säger som bekant mer än tusen ord. Jämför gärna med den första meningen i föregående stycke; visst blir det mer slagkraftigt om det reduceras till ett ord? Toblerone!

Men metaforer har även sina begränsningar. En rad frågor uppstår i samma stund som de används: Hur uppfattas metaforen hos åhöraren? Är det rätt bild som man väcks? Förstår mottagaren metaforen över huvud taget? Metaforer kan därför vara vanskliga att använda. Men framför allt kan metaforer dölja innehållet i det som sändaren vill föra fram. Är det någon som minns vad Odell tog upp i sina anföranden? Kan någon säga vad hans budskap var? Samtidigt som metaforer kan kasta ljus på en aspekt så lägger det en dunkel skugga över allt annat (vilket inte utesluter att så är avsikten). Därför kan metaforer vara, om inte farligt vassa, så åtminstone tveeggade och trubbiga.

Denna invändning ska dock inte ses som en intäkt för att avstå ifrån användningen av metaforer och andra stilgrep. Rätt använt kan de både krydda ett framförande och göra det mer aptitligt. Men precis som med kryddor till maten gäller det inte att salta på för mycket. Bon appetit!

PS.

Mer om metaforer och annan bildsättning kommer framöver, fast då kommer kommer exemplet att plockas från ett annat fält en politikens, närmare bestämt från näringslivet. DS.

Men det behöver inte vara så. Vi har nämligen en hel del att brås
på. Den liberale statsministern Karl Staaf var med och grundade
Naturskyddsföreningen redan 1906, detta i en tid då naturen inte sågs
på den politiska kartan och allt mindre av i verkligheten. Folkpartiet
var dessutom första parti att förorda koldioxidskatt, som ett sätt att
se till att den som förorenar även betalar. Idéerna har funnits hos
FP. Däremot saknas visionerna.

Vi gör dock ett allvarligt fel om vi lockas till att göra den
rödgröna visionen till vår egen. Lagar och regler finns det nog av.
Vi behöver inte, som MP vill, förbjuda inrikesflyg söder om Sundsvall.
Ej heller är ett förbud mot stadsjeepar rätt väg att färdas på.
Vad vi behöver är lösningar som gör flyget klimatanpassat och stadsjeepen
hållbar. Vad vi vill är visioner som är liberala.

En del i en sådan vision är synlig inom ekonomins domäner. Låt mig
därför måla upp ett förslag som i dess uppbyggnad är ekonomisk, men
som i dess bas är liberal. Låt mig föra fram ordet riskkapital.
Riskkapital har framdrivit såväl data/IT-revolutionen som de
medicinska genombrott, baserade på kartläggningen av DNA-molekylens
hemligheter, som kommer nu. Båda dessa utvecklingar har haft en
avsevärd inverkan i våra liv. Men framförallt har riskkapital frilagt
människors kreativitet och uppmuntrat vår problemlösningsförmåga.
Varför skulle man inte dra nytta av detta för att lösa denna gäckande
klimatfråga?

Men medan andra länder har upptäckt värdet av riskkapital och dess
utbredning är stor, är riskkapitalets omfattning i Sverige fortfarande
liten. Då man i USA under 2006 genom riskkapital satsade 2,9 miljarder
dollar enbart inom miljöteknik (även benämnt cleantech), satsade man i
Sverige under samma år 268 miljoner kronor inom samma område. I USA
stod cleantechinvesteringar för 11% av alla satsningar. I Sverige stod
motsvarande satsningar för 0,5%.

Vi behöver helt enkelt mindre politik och mer stabilitet, om vi ska
få både riskkapitalet och miljötekniken att växa och frodas.
Energimyndigheten poängterar i rapporten ”Investera i cleantech 2009″
att en viktig faktor för att nå framgång inom miljöteknikområdet är
just tillgången till det kapital som krävs för att teknik och bolag
ska kunna utvecklas för att möta marknaden.

Energiområdet i synnerhet har av myndigheten pekats ut som ett område där
investeringar förknippas med höga politiska risker, där villkoren är kortsiktiga.
Detta är särskilt viktigt för vår basindustri, som är i behov både av
stabilitet, men även av lösningar som minskar energikonsumtionen och
ökar konkurrenskraften. Enkelt uttryckt: för de industrier som sysslar
med pappersmassa finns en massa pengar att spara, om vi lyckas föra
fram miljötekniska lösningar som är hållbara ekonomiskt och
ekologiskt. För jobben, för miljön och för våra velande väljare skulle
vinsten vara än större och fram allt viktigare!

Vad mer kan vi göra? Mycket! Men låt oss börja med följande: Vi kan
lyfta fram entreprenörskapet! Vi kan skapa incitament för privata
investeringar i onoterade företag! Vi kan kreera en fungerande svensk
organisationsform för riskkapitalbolag! Men framförallt måste vi sluta
vela och istället våga vinna. Någon däremot?

Men är det verkligen så? Ekonomisk teori handlar om att försöka klura ut hur människor agerar: varför gör vi som vi gör? Modeller byggs upp för att förklara vårt beteende, modeller som söker ge svar på stora som små saker, såväl logiska, som inbördes motsägelsefulla. Som till exempel: varför prutar vi ner till minsta buckla när det gäller inköpet av en gammal begagnad bil, till den ”slå-sig-för-pannanartade betraktelsen” varför bränner man hela lönen första helgen på krogen, när det finns så mycket annat viktigare att prioritera. Spelteori är ett fält, bland flera andra, inom ekonomins inhägnade domäner som sysselsätter sig med att bygga upp modeller för att förklara mänskligt agerande. Problemet är dock att människor inte alltid agerar som modellerna vill. Det är då sådana skeden som leder fram till den nuvarande ekonomiska krisen uppstår, uppdykandes under modellens horisont likt isberg i riktning mot Titanics hull.

Eller kanske är detta är för hård slutsats, att det snarare är så att kunskapen om att det handlar om modeller försvinner i dimman? Modeller är bara en approximation om hur människor agerar. Ofta ger de en bra bild för att förklara hur vi människor agerar, och är på så vis användbar i olika sammanhang, även i politiska sådana. Men inte alltid. De behöver kompletteras med flera andra perspektiv för att ge fullödig utsikt. Ekonomisk teori skulle vinna mycket på att utveckla vänskapen med psykologi.

Därmed inte sagt att det är dags att säga upp bekantskapen med all erfarenhet hämtad från ekonomiämnet. Insikten att människor, med alla våra nycker och ologiska handlanden, med vårt agerande och våra val ändå leder fram till utfall som är gynnsamma för helheten är svår att skaka av. Ekonomisk liberalism med alla sina imperfektioner om hur människor agerar slår ut en aldrig så noga planstyrd byråkratisk centralism, inte minst i denna dag i denna artikel i DN.

För den som likt jag inte kommer från Göteborg, är det svårt att veta vad den omtalade Volvoandan är. Man har hört talas om den, fått den beskriven för sig, men trots det så är det svårt att få grep om den. Det enda sätt som man har kunnat förstå vad den går ut på är att se på vad Volvoandan har mynnat ut i: i produkter som genom åren stått för kvalitet, framåtblickande lösningar parat med gediget hantverkskunnande. ”Volvos värde varar” är det budskap som stolt har förkunnats utåt, något som nog har sin grund i de gemensamma ansträngningarna inne i Volvos verkstäder, och som på ett kärnfullt sätt antagligen fångar in essensen av Volvoandan.

Inget varar dock för evigt. Värderingar och prioriteringar ändras hos alla oss som väljer att använda oss av Volvos produkter. Förutom Volvo har vi andra produkter från andra tillverkare att välja mellan, produkter som kanske på ett nytänkande och ibland omdanande sätt svarar mot de behov som vi har. Även Volvo måste svara på detta. Volvo måste även, vilket är ännu viktigare, visa att de har kommmit med nya svar och originella lösningar. Det behöver ett medium, eller ännu bättre, en arena, där Volvo i lugn och ro och i tid och på plats kan presentera sina lösningar och svar. Det är här Volvo Ocean Race kommer in i bilden.

Volvo Ocean Race hette en gång i tiden Whitbread Round the World Race. Första gången tävlingen anordnades var 1973-1974 av Royal Naval Sailing Association, med benäget bistånd av en lokal öltillverkare vid namn Whitbread. Då deltog 17 segelbåtar och med totalt 176 seglare från 7 olika länder, varav flertalet var äventyrare. Somliga utan tidigare vana av havskappsegling, nästan samtliga män. Ungefär 3000 båtar följde med på avstånd när deltagarna löpte ut vid starten den 8e september 1973 i Portsmouths hamn, en begränsad men nyfiken skara, vilken kom att sprida ordet om tävlingen vidare, och som medförde att den blev intressant som en arena att verka på.

Tävlingen har sedan starten 1973 förändrats, mognat och utvecklats, både vad gäller deltagare men även hos publiken. Vid den andra tävlingen 1977-78 deltog den första kvinnliga kaptenen, Clare Francis, som på sin båt tog med sig två andra kvinnliga besättningsmän. Idag krävs det mer, mycket mer av en kapten. Förutom att vara en duktig seglare, en god navigatör måste denne även ha förmåga att hålla samman sitt lag inåt och kunnat sköta kontakterna utåt, med media och sponsorer. Denna förändring speglar inte bara förändringen i samhället från tävlingens start till denna dag. Den speglar även förändringen i tävlingens publik. Idag är det betydligt fler än de 3000 båtägande entusiasterna i Portsmouth som följer tävlingen. Det är inte svårt att förstå varför Volvo 1998 valde att för 80 miljoner kronor ta över tävlingen för att använda sig av den som en arena när man tar del av följande statistik från den föregående tävlingen 2005-06:

* Mer än 1,8 miljarder åskådare följde Volvo Ocean Race via tv runtom i världen i 192 länder.
* Över 2000 journalister ackrediterades under tävlingen, vilket genererade över 17 500 artiklar i de 11 territorier som bevakades
* Den officiella hemsidan lockade till sig 3,5 miljoner unika åskådare, för att ta del av statistik, bilder, videoinspelningar och annan information från tävlingen
* Medievärdet av tävlingen uppgick till ett sammanlagt värde på 86 miljarder dollar.

Det är dessa siffror som gör det motiverat för Volvo av att använda sig av tävlingen som en arena för att presentera sina varor och lösningar till oss konsumenter.

Effekterna av att vara en del av tävlingen stannar inte vid siffror. En poäng är att deltagandet ökar kännedomen om Volvo och dess produkter hos publiken som följer tävlingen på avstånd eller på plats. Fler av oss som står i begrepp att välja bland Volvo eller någon annan tillverkare får i detta fall mer svar från Volvo till våra frågor. Värdet av detta överstiger den möda som man lägger ned.

En annan poäng är att deltagandet leder till konkreta affärer. Vid anhalten i La Rochelle 2001-02 slöt Volvo Aero en affär med Corsair vars värde återbetalade Volvogruppens investering i Volvo Ocean Race många gånger om. Denna affär, i kombination med andra, tryggade på detta vis fortlevnaden för företaget och jobben för Volvos anställda.

Den kanske viktigaste poängen av att delta i detta evenemang är dock inte riktad utåt, utan inåt, till alla som utgör Volvo och därmed själva Volvoandan. Den visar att man klarar av att lösa de utmaningar, såväl nuvarande som framtida, som ett jätteevenemang som Volvo Ocean Race utgör. Värdet av detta kan nog inte beräknas. Det visar inte bara att Volvos värde varar, utan även att det kan förändras och anpassas.

Det är nog dessa erfarenheter uttryckta i såväl ekonomiska termer som i icke-monetära sådana som måste mynna ut i att Volvoledningen bör fortsätta sin satsning på Volvo Ocean Race. Jag kan förstå att en varslad Volvoanställd som Sebastian de Souza i Newsmill den 16e juni oroar sig för den satsning som Volvoledningen gör på seglartävlingen i dessa tider när det råder storm på de finansiella marknaderna, men samtidigt bör man ställa oron mot följande: det är enbart genom att vara ute och segla som man kan räkna med att kunna ro affärer i hamn.

Not: Detta inlägg publicerades i Newsmill 2009-06-18

Varje val börjar med en eller ett par frågor, så även detta:

Bryr jag mig om att miljöförstöring struntar högaktningsfullt i gränser? Ser jag några fördelar med att euron klarar den ekonomiska krisen bättre än kronan?

Vill jag vara delaktig i ett fredsprojekt som fått gamla fiender att bli vänner?

Självklart bryr jag mig, självklart ser jag och självklart vill jag. Min röst gör nämligen skillnad.

Det gäller i synnerhet i det vägval som Europa står inför: Vill jag att Europa ska bli en gemenskap för flera, eller vill jag att det ska vara en sluten klubb?

Det är bland annat det som jag har att ta ställning till i detta val. Ett belysande exempel är Turkiets eventuella medlemskap i EU. De olika partierna skiljer sig i sina signaler i denna fråga och även inom partierna uppvisar enskilda kandidater olika hållning. Turkiets medlemskap eller icke medlemskap berör inte bara Turkiet som stat eller dess medborgare. I Sverige finns tusentals människor som identifierar sig som turkar, syrianer, assyrier, armenier, kurder, greker och cyprioter. Därför är denna fråga viktig.

Själv följer jag intresserat denna fråga och min hållning är glasklar. Turkiet måste få komma med i EU och då tänker jag främst på EU som ett fantastiskt fredsskapande projekt. Forna fiender som Frankrike och Tyskland har försonats. En mur som delade Europa har rivits. Konflikter löses numera med diskussion och inte med vapen. Det är hög tid att denna framgångsrika process inkluderar Turkiet.

Turkiet måste få påbörja processen till medlemskap i den europeiska gemenskapen under förutsättning att den turkiska staten på allvar börjar arbeta för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och respekt gentemot de etniska minoriteterna i landet. En kraftfull och viktig handling i denna riktning är att erkänna folkmordet på armenier, greker, assyrier och syrianer 1914-1923. Lika viktig är lösningen av Cypernfrågan. Sedan 1974 ockuperar Turkiet den norra tredjedelen av Cypern. Att ett aspirerande medlemsland skulle tas upp i gemenskapen samtidigt som det ockuperar ett annat medlemsland känns fullständigt orimligt. Turkiet bör därför välkomnas in i processen med att bli medlem i EU så snart man löst Cypernfrågan och kommit en bra bit på vägen med att bli medlem.

Resan mot ett medlemskap kan tyckas lång och slutmålet hägrande och stundom utom räckhåll. Men det betyder inte att den är omöjlig. Gång efter annan har det visat sig att Europa har en förmåga att vända blad och blicka framåt. Och exemplen är många. Jag ser hur länder med erfarenhet av förtryck och diktatur som en gång Spanien, Portugal och Grekland, har blivit integrerade medlemmar av den europeiska familjen. Jag bryr mig om de länder som tillhört den östra sidan av den ridå av järn som drogs för Europa och som genomled totalitära regimer ska få samma möjligheter, samma friheter och samma rörlighet som de jag har tagit för givna i Sverige. Jag vill att Turkiet ska fogas till samma skara som exempelvis Polen, Slovenien, Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland och Litauen. Det som ses som omöjligt kan snart bli sannolikt. Vad som betraktas som sannolikt kan omvandlas till verklighet.

Lika overkligt som att Tyskland och Frankrike en gång skulle bli vänner, lika osannolik kommer Turkiet medlemskap i Europa att verka, när historien skrivs. Min röst i valet avgör hur denna historia slutar, men endast om jag bryr mig, ser och vill.

Haralampos Karatzas och Peter Kjällkvist, folkpartiet liberalerna

Uppdatering: Detta inlägg publicerades på Newsmill 2009-06-01. Detta inlägg är det samma som i Newsmill, men med vissa grammatiska rättelser.

Det finns fler saker vi liberaler måste arbeta med, för att vi ska kunna vara nöjda. Som Barbro Westerholm (fp) påminner oss i sitt anförande i samband med att det historiska beslutet om könsneutrala äktenskap skulle tas, så är listan lång:

Alla vi, såväl liberaler som andra, måste driva på för att den diskrimineringslagstiftning vi har om att ingen får diskrimineras bland annat på grund av sexuell läggning inte ska behövas längre. Vi måste verka för att få uppleva den dag då människor frågar: Varför har vi den här lagen? Vad ska den skydda? Tyvärr behövs den i dag. Många homo-, bi- och transpersoner upplever fortfarande diskriminering i arbetslivet och andra delar av samhällslivet. Undersökningar i andra jämförbara länder tyder på att homo-, bi- och transpersoner missgynnas i löneutveckling och karriärutsikter jämfört med personer med motsvarande utbildnings- och kompetensnivå. Fördomar på arbetsplatser hindrar möjligheten till utveckling och förkovran än till denna dag. Vi måste ändra på det.

Alla vi, både liberaler och andra, måste även arbeta för att förhindra de övergrepp och det våld som i dag riktas mot HBT-personer i Sverige. Flera utredningar visar att en stor del av homo-, bi- och transexuella kvinnor och män utsatts för våld eller hot om våld på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Denna andel förefaller öka än till denna dag. En del av detta våld är troligen politiskt organiserat eller inspirerat av nynazistiska grupper.

De rättsvårdande myndigheterna måste ta detta våld på allvar. Vissa rättsfall tyder på att brott mot HBT-personer med ideologiskt syfte inte medfört ökad straffpåföljd. Om så är fallet måste åtgärder vidtas för att säkerställa en riktig rättstillämpning. Många HBT-personer som inte är öppna med sin sexuella läggning är särskilt utsatta, eftersom de ogärna tar kontakt med myndigheter för att anmäla brott av homofobisk karaktär. Detta ställer särskilda krav på polis och rättslig personal vid bemötandet av sådana personer. Vi behöver ändra på det idag.

Alla vi, inte bara liberaler utan även alla andra, måste också arbeta inom EU och internationellt och stödja de grupper som arbetar för att HBT-personer världen över ska ha samma rättigheter som heterosexuella. I stora delar av världen är homo-, bi- och transpersoner personer utsatta för ett brutalt förtryck av statsmakten eller inflytelserika religiösa eller sociala rörelser. I Riga kastar man avföring på Pridedeltagare med polisens passiva stöd. I Egypten förföljs man av myndigheterna vid misstanke om homosexualitet. I Iran bestraffar man en kyss mellan två samkönade med 60 piskrapp, sexuellt umgänge mellan två personer av samma kön bestraffar man med 100, och om detta skulle upprepa sig mer än tre gånger avrättar man den skyldige den fjärde gången, enligt paragraf 122. Det är ett hemskt förtryck, ett förtryck som på ett genomgripande sätt inskränker människors frihet varje timme, varje dag.

Förtrycket måste därför bekämpas. Sveriges utrikespolitik måste tydligt markera mot länder där förtryck råder och fokusera på att hjälpa personer som är utsatta för förtrycket och samtidigt påverka attityder och lagstiftning i de länder där förtryck förekommer. Konkret bör detta innebära att Sveriges regering och andra företrädare och representanter för Sverige har som uppdrag att påtala det oacceptabla i förföljelser av HBT-personer i tillämpliga internationella sammanhang samt i kontakterna med länder där HBT-personer kränks. Detta bör ges regeringen till känna. Detta bör ske idag.

Alla vi måste dock inse att det är en lång väg att gå.

Vi kan kasta en hastig blick tillbaka för att inse hur lång denna väg är. 1944 var det ännu kriminellt i Sverige att vara homosexuell. Först 1979 strök Socialstyrelsen homosexualitet ur Klassifikation av sjukdomar. Så sent som 1994 fick människor av samma kön rätt att ingå partnerskap med varandra, men inte gifta sig. Det har faktiskt gått på mindre än 100 år att nå dit vi är i dag. Det vore konstigt om vi inte kunde komma till det målet globalt genom att visa hur man har gjort här i Sverige och i en del andra länder som har kommit där vi befinner oss i dag. Och genom att visa på den dag som nu kommer.

Den första maj som nu kommer är därför inte bara en dag att vara stolt över. Det är en dag att stå upp för dess grundvärdering: solidaritet. Den solidaritet som vi visar här hemma bör inte känna några gränser. Sverige bör verka för att fler får den frihet som alltför många runt om i världen förvägras. Som liberaler är vi stolta över vad vi har genomfört hittills. Vi har dock mycket arbete framför oss om vi ska kunna känna oss nöjda.

Haralampos Karatzas

Folkpartiet liberalerna

Addendum: denna post finns i att läsa i Newsmill

Det kunde dock lika gärna vara IFK Norrköping. Båda lagen har en historia som löper från småskaliga kvarterslag som lirat på lokalnivå till att bli erkända idrottslag som spelat på nationell och europeisk nivå. Båda lag har i sportsliga termer varit framgångsrika. På en punkt skiljer sig lagen dock åt. Det handlar om ekonomin. Där skiljer sig framgångarna åt. Sedan Flemming Østergaard tog över ordförandeklubban har han målmedvetet byggt upp ett lag som kan stå på egna ben. Bland annat äger klubben sin arena och har byggt upp en ekonomisk verksamhet som uthålligt kan stötta den idrottsliga. Detta är en viktig grund för FCK:s fortsatta sportsliga framgångar. 

Så är inte fallet för IFK Norrköping. I alla fall inte i dagsläget. IFK siktar uppåt, vill ta steget tillbaka upp till den högsta divisionen, planerar för att bygga en ny arena, men är förankrat i superettan. Man blickar uppåt, men glömmer att titta ner, på de ekonomiska siffrorna. IFK har visserligen blickat ner mot Elfsborg. De har byggt upp en arena, har vunnit allsvenskan 2006, och är inne i en framgångrik period. IFK vill också göra som Elfsborg. Det är inte fel med det. IFK skulle dock må bra av att se på förutsättningarna som Elfsborg gör:    

Med FCK som direkt förebild har Elfsborg också fokuserat på att fotbollen inte ska generera alla intäkter. Därför är arenabolaget i full färd med att bygga ett köpcentrum, även det indirekt ägt av fotbollsklubben. Prislappen på det bygget förväntas sluta på 100 miljoner kronor och finansieras till 10 procent av klubben. Resterande 90 procent kommer från långfristiga lån. 

Ekonomin är även den grund som Elfsborgs arenaprojekt vilade på. Kontrasten mellan IFK Norköping och Elfsborgs IF är stor i detta fall. För Elfsborg var och är det egna ansvaret för uppförandet och finansieringen av arenan mycket större än för IFK:   

”Finansieringen och uppförandet av Elfsborgs arena sköttes av Borås Arena AB, ett helägt dotterbolag till idrottsklubben. Byggets totala budget uppgick till 119 miljoner kronor. Av detta sköt Borås kommun till 30 miljoner kronor, men projektet var till uteslutande del ett privat risktagande. Bland övriga investerare räknas Föreningssparbanken Sjuhärads ägarstiftelse som bidrog med 9 miljoner kronor.” 

I Norrköping vänder sig IFK till kommunen för att i praktiken låta den finansiera hela bygget av arenan. Arenan kommer att kosta mer än dubbelt än Elfsborgs, närmare 250 miljoner, men man saknar motsvarande grad av engagemang från IFK:s sida. Det är där IFK och Elfsborg skiljer sig åt: i visionen, i ambitionen, i förverkligandet. IFK kan och bör göra mer än att låta kommunen ansvara för deras egen framtid. IFK kan, likt Elfsborg, bygga upp en verksamhet som inte vilar på politikernas budgetar. IFK kan nog klara det. Ett IFK som blickar ner mot ekonomin, som låter Flemming Østergaards ord ringa i öronen, är ett IFK som inom en inte allt för avlägsen framtid kan börja blicka uppåt, framåt, vidare. I en annan Idrottspark är detta redan verklighet.

Fotnot: följande artikel i Veckans Affärer har varit till hjälp för detta inlägg, men även för att få en inblick i förutsättningarna för svensk, nordisk och europeisk ligafotboll.

Uppdatering: en nedkortad version av detta inlägg publicerades i Extra Östergötland tisdagen den 6e mars.   

Oavsett JFK:s brister och förtjänster är kanske dess främsta behållning den ifrågasättande attityd som den har till etablerade uppfattningar. Det är just denna attityd som kommer i åtanke när man tar del av Stefan Fölsters, ekonom vid Svenskt Näringsliv, debattartikel i SvD. Den vänder och vrider om det synsätt som fått fäste i samband med att den uppmärksammade FN-rapporten kring växthuseffekten presenterades. Miljörörelsens tolkning av rapporten och dess föreslagna åtgärdsprogram, som fått fäste i media och i opinion, leder nämligen till ett mycket sämre utfall. Bäst utfall och minst uppvärmning blir det, om man ser på samma problem ur en annan vinkel, i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen:

I det bästa av IPCC:s scenarier antas en snabbare ekonomisk tillväxt med fortsatt globalisering och ökad handel och transporter. Tillväxten ger resurser och tekniksprång som underlättar ett skifte bort från fossil energi. Uppvärmningen de kommande hundra åren skattas då till 1,8 grader (varav en stor del skulle inträffa även om alla oljekranar stängdes omgående). Det vållar problem på vissa håll, men är knappast en katastrof. De naturliga variationerna har varit betydligt större

.… skriver Fölster, som även har följande att anmärka om miljörörelsen:

Utvecklingen som en stor del av miljörörelsen eftersträvar ger ett mycket sämre utfall. Ett scenario med betoning på lokal miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet ger, enligt IPCC, en uppvärmning med 2,4 grader på hundra år.Lokala lösningar tillåter mindre specialisering och medför därför sämre tillväxt. Den teknologiska utvecklingen blir långsammare, också när det gäller miljöteknik.

Även så intuitivt attraktiva initiativ som lokal ekologisk odling kan i slutändan vara kontraproduktiva. De kräver oftast större ytor, så att mindre yta blir kvar till skog. Detta är en direkt nackdel när det gäller jordens förmåga att binda växthusgaser.  Stora delar av den svenska miljörörelsen har fokuserat hårt på just lokal miljömässig hållbarhet, trots att de leder till ett sämre utfall. Det vimlar av krav på allt från tullar på etanolimport, ”lokala oljeavvecklingsplaner” eller lokal energi­produktion. 

Miljörörelsen, och en hel del vänsterdebattörer, har efter Fölsters artikel en hel del att svara på, motargument att komma med, repliker att fälla. Deras synvinkel framstår som allt mer begränsande, beskärande, besvärande. En sak är säker, argumentet att gå till ett slags stenåldersamhälle efter socialistliknande modell håller inte. Det funkar inte att, för att låna en annan replik av Kevin Costner från samma film, att veva på om ”Back, and to the left. Back, and to the left. Back, and to the left”. Vägen framåt går helt enkelt inte bakåt. 

I ekonominyheterna kan man läsa en insiktsfull intervju med Dan Pink om den nya tidens ekonomi. Här nedan följer ett axplock ur intervjun:

”Företagen flyttar helt enkelt ut också tjänstemannajobben till låglöneländer eller ersätter dem med robotar och mjukvara. Samtidigt måste företagen konkurrera med allt högre designinnehåll och mer spännande varumärken.
Eller enklare uttryckt, värdet i företagen skapas allt mindre i den logiska vänster hjärnhalvan och allt mer i den kreativa högra hjärnhalvan.

För att lyckas idag måste du göra något som är svårt att outsourca, svårt att automatisera och som tillfredsställer det växande estetiska behovet i en mycket krävande tid. Det är delvis därför du ser att bolag som Apple och Target går hyfsat bra – medan Microsoft och Wal-mart letar efter fotfästet.”

När slår ”den konceptuella ekonomin” igenom fullt ut?
”Om du studerar de övergångar som skett i ekonomin genom åren – från jordbrukssamhälle till industri till information, och nu från informationsekonomi till konceptuell ekonomi – har de tidigare faserna inte slagits ut utan marginaliserats. Här i USA har vi fortfarande tre procent av arbetskraften sysselsatt i jordbruket. Vi har fortfarande den största tillverkningsindustrin i världen (även om den stora majoriteten av våra arbetare inte arbetar med tillverkning). Med detta sagt, finns det fortfarande överväldigande bevis för att den konceptuella ekonomin redan är dominerande. Om du tittar på den amerikanska arbetsmarknaden är de jobb som skapats de senaste tio åren högvärderade kreativa jobb, snarare än traditionella tjänstemannajobb.”

Det intressanta med intervjun är att den generar tankar om hur ekonomi och politik påverkas. Helt klart visar Pinks svar på att tjänster kommer att efterfrågas allt mer. Tjänsteinnehållet i produkter kommer att öka likaså. Priset av en vara kommer på så vis bestå av en högre andel tjänsterelaterade kostnader. Resonemanget kan säkert fortsättas ganska långt. Ur detta resonemang finns dock ett antal frågor som alla söker sitt svar: hur kommer miljöfrågan att påverkas av att vi efterfrågar tjänster allt mer, tjänster som, till sin natur är abstrakta? Hur kommer miljörelsen att ställa sig till detta? Låt både höger och vänster hjärnhalva samverka i besvarandet av dessa frågor!